Usch och fy för att hitta sin katt ihjälkörd med tarmarna utanför, kråkhack och pälsen avskavd :.. ( Måns som hade den tätaste och mjukaste pälsen av alla katter jag träffat. För att inte tala om hans tjocka och kraftiga svans. På sista tiden har han varit så gosig och glad när jag kommit hem. I förrgår låg han över mina armar när jag satt här och skrev.
Så är livet - ena sekunden mjuk, varm och levande och på en bråkdel av en sekund är livslågan släkt.
En katt, Mysan, är kvar, Måns mamma förresten. Med henne har jag ständigt dåligt samvete, för att jag inte sköter hennes långa vackra päls tillräckligt bra. Den borde kammas ofta, och när det inte är gjort - åtminstone klippas fri från tovor. Men hon är inte så gosig, det handlar om högst en minut man får ha henne i knä - det hinner man inte mycket på........
Nu går jag ut och klyver ved, fäller några tårar och såsmåningom går livet vidare.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar